Är det på riktigt?

Många tecken tyder på det: Plusgrader ett stort antal timmar i sträck, fågelkvitter hörs genom fönstret, många är de vinterjackor som fått stanna hemma de senaste två dagarna, slasket har ersatts av grusknaster under fötterna och någon i en fastighet på Erik Dahlbergsgatan hade dristat sig till att undanröja varje spår av grus utanför denna fastighet (en åtgärd som dock kan synas tröstlös då ingen annan följt samma exempel och man väl törs anta att åtminstone några kilo av de enorma mängder grus som skyfflas ut på våra vägar och trottoarer varje vinter kommer finna sin väg tillbaka till denna fastighets för ögonblicket så välsopade trottoar). Ja, jag tror bestämt jag vågar hävda att våren är, om än inte här, så i alla fall i antågande! Den härliga vårdoften hade till och med smugit sig på i en liten portion igår. Mums.


Kvällen, som i större utsträckning borde ägnats åt mattestudier (men än finns det tid!), har bjudit på trevligt umgänge med först Dolores och senare hennes eminenta matte och husse. Lite pizza fick också vara med. Dagen som ledde fram till kvällen tillbringades först på SU och senare på gymmet. Hur är det möjligt att det är så roligt med konditionsträning? Det har jag visserligen alltid tyckt, men man kan väl säga att glädjen på grund av olika omständigheter (=lathet) inte infunnit sig på väldigt länge då jag inte heller tränat så mycket på väldigt länge . Men nu så, och det är så kul!

Bävar lite inför nästa vecka då jag borde sätta igån med pluggandet inför nästa skräcktenta. Dock är denna inte fullt så skräckinjagande som den föregående, men det skulle kännas betydligt bättre att sätta igång med två om man först kunde få resultatet från nummer ett, men icke. Om jag inte skjuter upp pluggstarten på nummer två en vecka till men då riskerar det att bli onödigt tight om tid. Vi får väl se vad som händer helt enkelt.

Skulle vilja dela med mig av slutet av ett sms som kom igår från min smått galne far:

"Åkte fast i meterdjup snö i skogen på hemvägen men lyckades lirka ut bilen. Lite grävning
behövdes. Vinschen knäckte vi dagen innan när galna karatemannens fastfrusna snöskoter
skulle vinschas loss från sjön."

Den galne karatemannen tror jag är en gammal famlijevän, med vilken pappa hade åkt upp till Dalarna med för en helg av längdskidåkning, mat och vila. Så det är ett mysterium som nästan är löst. Återstår då bara frågan om var på vägen mellan Nås och Stockholm det är meterdjup snö. Jag har mina aningar om att min käre far hittat en myyycket bättre liten väg förbi något parti som kanske var fullt av slutpumpade vasaloppsåkare eller hemvändande sportlovs-stockholmare. Dessa genvägar vet jag av erfarenhet oftast visar sig vara senvägar, men är det inte värt en extra timmne när man får uppleva något så äventyrligt så säg. På tal om pappa och genvägar så hörde jag fel i förra veckan och trodde han sa att han skulle köra på järnvägar (och alltså in genvägar). När vi rett ut missförståndet blev han tyst ett tag och sen menade han att det var ju inte en så dum idé att köra på järnvägen. Bara man aktar sig för tågen. Say no more.

Nej nu är det nog dags att bita tag i matten igen, om det är någon som har ett förslag på hur många sätt man kan dekorera ett bord med sju olika flaggor som sitter på en snurrande grej så är ni välkomna att dela med er av förslag, dock inte 7!, 7*7, 6 eller 7*6 för det är fel.

Over and out, mer vår åt folket.